Nu är det två år sen jag bloggade. Alla erfarna dagboksskrivare vet att det inte finns nåt som dödar skrivlusten mer än känslan av att efter ett uppehåll behöva uppdatera allt som hänt. Så vi struntar i det och dundrar rakt in i nutid.
Familjefri dag. Jag börjar med att åka till stallet. Medan jag gör i ordning Skinfaxi är det strålande sol, men när jag rider iväg ser jag moln som är mörkare än åskmoln över halva himlen, och det kommer snart ett litet snöoväder. Men hästen är pigg och glad och vi har en bra ridtur.
När jag kommer hem käkar jag lunch och lägger mig i soffan med täcket och tittar på två avsnitt av Gift vid första ögonkastet. Jag vet inte om det kommer att funka för nåt av paren. Överklasskvinnan är för snobbig för golvläggaren. Mellan fjantiga veganen och den där tråkiga killen finns ingen kemi alls. Och så är det de där unga och snygga. Det kommer nog att verka bra till en början, men inte i längden. Men annars tror jag stenhårt på att det kan funka att börja i fel ände, att flytta ihop och umgås intensivt utan att ha känt varann innan, och sedan bli kära. Jag inte bara tror det, jag vet ju. Det har funkat för mig. Två gånger till och med. Att gifta sig är väl lite överdrivet förstås, fast det blir ju bra tv.
När jag slappat klart blir det diskardisco med folköl i köket. Hittar ett skivfodral med gamla mp3-skivor och sätter på en som heter "Görans pension on tour". Jag måste ha satt ihop den när vi skulle köra bil till Färnebo feministfestival och spela för sådär tio år sen. En fin blandning med Chumbawamba, Doktor Kosmos, Pet shop boys, karaokelåtar och annat. Det var en härlig road trip. Vi spelade på en mysig loge. Fast spelningen gick inte jättebra kanske, Karin var ju inte ens med. Det går bra att diska i alla fall.
När jag ska städa i ordning vardagsrummet sätter jag på spotify. Inser att Markus Krunegård har hunnit släppa fyra skivor sedan jag aktivt lyssnade på honom senast. Vill lyssna på honom nu. Känner att det är meningslöst att lyssna på Krunegård samtidigt som jag gör något meningsfullt eftersom hans musik är så textbaserad och kräver ett aktivt öra. Han skriver låtar lite på samma sätt som jag gör, det är massor av ord. Så jag funderar på vad jag ska göra för nåt meningslöst.
Tar fram Bobs akrylfärg och spretiga penslar. Det funkar skitbra. Målar sådär som jag brukar göra när jag målar med Bob, bara kladdar på, och ser sen om jag lyckas urskilja några små varelser i kladdet, ungefär som när man tittar på moln. Kommer att tänka på när jag var personlig assistent, då målade jag när jag hade vaken-natt. Den MS-sjuka tanten bad mig en gång att hjälpa till att måla över en liten flaga som lossnat från hennes prydnadsfågel, och sen fick jag alldeles oproportionerligt mycket beröm för detta, bara för att hon visste att jag hade dåligt samvete över en tvättincident. Jag hade råkat se fel på vredet och kört en tvätt på 90 grader i stället för 30. När jag kom ner i tvättstugan såg det ut som att det flöt rött blod i avloppet. Det var den röda stickade tröjan som helt och hållet lösts upp, det yrde ut fluffpulver när jag öppnade luckan, och hela tvätten blev förstörd. Men hon hade nog försäkring.
Jag lyssnar på några skivor Krunegård och målar en lite suggestiv teckning med ett fult träd, döende långa-flykten-kaniner på himlen, lite fåglar och en rosa bubbla med ett lejon i. Den ser tafflig ut och även om jag varit en känd konstnär hade den nog inte gått att sälja, men nu var det ju inte heller det som var meningen.
Nu har hela dagen gått. Imorgon kommer mina killar hem igen. Vad ska jag göra innan dess? Kanske dra in till Alingsås, gå runt sjön Gerdsken, köpa en ny klockradio till oss i alla hjärtans dag-present eftersom vår gamla försvann spårlöst under loppet av några timmar för ett par månader sen, och ännu inte dykt upp. (Bob måste vara den skyldige, men när vi frågade honom började han bara leta i sina play doh-burkar: "Näe kocka! Näääe kocka!" ). Och sen ska jag gå på spinning. Det var mitt nyårslöfte att jag skulle prova spinning en gång. Ett skitbra nyårslöfte! De borde intervjua mig i alla de där artiklarna och tv-inslagen som handlar om hur man lyckas komma igång med träningen efter jul.
lördag 13 februari 2016
onsdag 18 december 2013
När Bob sover
Bob sover på soffan. Är helt förberedd på att han när som helst ska vakna, för de enda ställena han brukar kunna sova på om dagarna är i barnvagnen eller på min mage. Men han är nog ganska slut nu efter i natt. Han ville inte lägga sig. Det var inget magont, han var pigg och jollrade, men blev jätteledsen av min plan att vi skulle sova, och så småningom även ledsen över att ha ätit slut på tuttarna. Vid tretiden kom han till ro på min mage till sist, och jag kunde lägga ner honom. Sen vaknade han hungrig två timmar senare såklart.
Annars har de flesta nätter gått hyfsat nu, och Bobban blir allt goare att hänga med. Han är vaken mer om dagarna, och också nöjd längre stunder. Skötbordet har ett tag varit favoritplatsen att ligga och sprattla och smajla på, men nu funkar även filten i köket, eller att länge sitta i min famn. I förrgår åkte vi in till Göteborg för en mysig glöggkväll, och han var lugn och nöjd hela kvällen. Verkar trivas med mycket folk runt sig.
Bob vaknade. Det är helt enkelt väldigt mycket skönare att ligga med huvet på en hård bröstkorg och bli alldeles svettig, än att ligga på en gosig filt på en mjuk soffa. Och visst är det mysigt att ha honom där, speciellt när jag själv är lite sömnig och det är nåt bra på tv. Snart får vi fler kanaler, bl.a. en hästkanal! Vilket lyft! Har blivit extremt många tv-timmar, och det är alltid hem till gården eller nåt med jamie oliver eller repris på nåt program man redan sett.
Bob sover nu i barnvagnsinsatsen (inte länge till). Vi var i Alingsås och gick lite på stan. Hyrde ett gäng dramafilmer.
Och förutom Bob då, vad händer i mitt liv? Ingenting, men det gör inget. Jag är väldigt lugn och ostressad till sinnes och har inga krav på mig själv. Det lilla som händer då och då, ett kompisbesök eller en sväng till stan, är roligt, och tiden tuffar på. Snart är det jul. Mamma och brorsorna kommer hit så vi firar hos oss denna första jul. Känns väldigt annorlunda, brukar alltid åka iväg. Fult, grått och regnigt blir det, men säkert mysigt ändå. Finns ju vegetariska prinskorvar att köpa i Göteborg, så kanske blir det inte de vanliga falaflarna och vårrullarna i år.
Nu längtar mitt högra bröst efter Bob. Vakna då!
Annars har de flesta nätter gått hyfsat nu, och Bobban blir allt goare att hänga med. Han är vaken mer om dagarna, och också nöjd längre stunder. Skötbordet har ett tag varit favoritplatsen att ligga och sprattla och smajla på, men nu funkar även filten i köket, eller att länge sitta i min famn. I förrgår åkte vi in till Göteborg för en mysig glöggkväll, och han var lugn och nöjd hela kvällen. Verkar trivas med mycket folk runt sig.
Bob vaknade. Det är helt enkelt väldigt mycket skönare att ligga med huvet på en hård bröstkorg och bli alldeles svettig, än att ligga på en gosig filt på en mjuk soffa. Och visst är det mysigt att ha honom där, speciellt när jag själv är lite sömnig och det är nåt bra på tv. Snart får vi fler kanaler, bl.a. en hästkanal! Vilket lyft! Har blivit extremt många tv-timmar, och det är alltid hem till gården eller nåt med jamie oliver eller repris på nåt program man redan sett.
Bob sover nu i barnvagnsinsatsen (inte länge till). Vi var i Alingsås och gick lite på stan. Hyrde ett gäng dramafilmer.
Och förutom Bob då, vad händer i mitt liv? Ingenting, men det gör inget. Jag är väldigt lugn och ostressad till sinnes och har inga krav på mig själv. Det lilla som händer då och då, ett kompisbesök eller en sväng till stan, är roligt, och tiden tuffar på. Snart är det jul. Mamma och brorsorna kommer hit så vi firar hos oss denna första jul. Känns väldigt annorlunda, brukar alltid åka iväg. Fult, grått och regnigt blir det, men säkert mysigt ändå. Finns ju vegetariska prinskorvar att köpa i Göteborg, så kanske blir det inte de vanliga falaflarna och vårrullarna i år.
Nu längtar mitt högra bröst efter Bob. Vakna då!
tisdag 19 november 2013
Snigelpingvinen som fick en igelhackspett
Den 12/10 kom Bob.
När vi satt i bilen på väg till förlossningen och sjöng med till bob hund "Nu är det väl liten Bob på gång... vi tycker att väntan börjar bli lååång!" var vi lite överrumplade. Jag skulle ju gå två veckor över tiden, inte föda barn nu, flera dar före beräknat. Jag hade inte ens hunnit bli riktigt nervös. Medan Nicke handlade nattgodis inne på Ica gick jag runt med mina värkar på parkeringen, hann få tre stycken. Fortfarande hade jag känslan av att det här är nog inte på riktigt, det är bara förvärkar och jag är mesig som åker in, de kommer skicka hem oss. Det var först när vi kom in i undersökningsrummet och barnmorskan sa att jag var öppen 5 cm som jag fullt insåg att nu bär det av.
Sen flöt det på i lagom takt. Jag hade ju inte gått nån profylaxandningskurs, men märkte att det funkade bra att sjunga genom värkarna, och i pausen emellan komma på vilken låt jag skulle sjunga nästa värk. Det var en bra avledning och funkade bättre för mig än lustgasen som jag inte fick ut så mycket av. I början var det fina inlevelsefulla indie-låtar, sen övergick det i allt möjligt improviserat, och när det började göra rejält ont lät det enligt Nicke riktigt illa: "ra ra ra ra ra jävla värkar jävla värkar". Det var då jag bad att få bedövning, och doktorn kom och skulle lägga, men sa "ni får föda barn i stället" för jag var fullt öppen och skulle snart börja krysta.
Sen gick det inte att sjunga mer. Värkarna ändrade karaktär när barnets huvud passerade på ett ställe som orsakade spyreflex(utan att jag spydde), men det var faktiskt skönt som kontrast till den nästan outhärdliga gnagande smärtan som varit innan. När jag sen fick börja krysta var det också nästan skönt, tills vi kämpat på ett tag och jag kände att det här går ju aldrig, hur ska det här barnet kunna komma ut, det tar ju stopp! Var ganska slut och ynklig där, och ville knappt vara med längre, men barnmorskorna peppade på, och till sist kom ögonblicket när de sa att nu är det bara en krystning kvar... och så kom han. En liten skrikande och alldeles hel och fin riktig bäbis. Våran Bob.
Första dagarna nåt slags förälskelserus, trots min mörbultade kropp (det där med att "se fram emot att få tillbaka sin kropp efter förlossningen" kan vi glömma. Jag var ju betydligt raskare och mer välmående som höggravid). Sen kommer verkligheten. Är det så här det är? Panikvakna nätter, amningsklaustrofobi. Borde jag känna mer kärlek? Borde jag njuta mer av det här i stället för att räkna de oändliga dagarna och önska mig en ettåring?
Men sen vänder också det. Jag längtar fortfarande efter ettåringen, men det här fungerar, det går lättare och lättare i takt med att vi kommer in i rutinerna. Och jag älskar mitt lilla barn, lite mindre kanske när han klockan fem på morgonen vägrar sova, ligger och snappar efter min ömma bröstvårta utan att äta, och skriker när jag tar bort bröstet, men desto mer när han nöjt ligger i min famn och tittar på världen med stora ögon, då och då med ett litet smajl som drar förbi i hans ansikte.
Han är ett kärt barn, förutom olika Bob-varianter heter han också Hacke hackspett och Lilla igel. Hackspetten utifrån hans sätt att dunka huvet mot bröstet på både pappa och mamma i sin jakt på tutte, och Igeln efter hans beteende när han väl får den. Mat är hans enda mening här i livet. Han blir ofta frustrerad och ledsen när han ätit och är mätt och det inte finns nåt mer att göra, även om han alltmer nu också har sina goa perioder då han är vaken och nöjd. Så här små bäbisar är väldigt gosiga, men inte så värst roliga. Det ska bli härligt att följa hans utveckling, få alltmer kontakt, leka och busa med honom.
Denna morgon är den första på snart 6 veckor som jag vaknar utsövd. Bob har sovit från halvtvå till elva, förutom en amningstimme vid sextiden och lite småvaknanden som bara kräver en napp i munnen för att somna om igen. Då hade han som vanligt haft en lite tuff kväll, lite magknip, och inte så glad. Det bästa att göra då är att sätta honom i bärselen och dansa till Bandit rock-radion, då blir han alltid lugn, så det har blivit rutin nu om kvällarna. Det är mycket rutin nu. På morgonen upp och amma, sen går Nicke och Bob ut på en långpromenad så att jag får lite egentid för frukost, internet och skitande. De kommer tillbaka, Nicke lagar lunch, Bob vaknar och ska ha mat igen. Efter det är det jag som tar en barnvagnspromenad medan Nicke diskar och grejar, och så en lång varm dusch för att brösten ska må gott. Sen drar Nicke oftast på pingis medan jag och Bob däckar tillsammans i tv-soffan, han brukar få sova på min mage. Så framåt kvällen inser Bob att han sovit bort hela dagen och det är dags för vakenperioden, och så blir det äta, vara go, äta, skrika, och rockradio fram tills läggdags. Nätterna är det enda som inte går riktigt på rutin, de vet man aldrig hur de blir. Men det funkar ju, det verkar onekligen stämma, det där om att man får nåt föräldrahormon som gör att man pallar sömnbrist på ett helt nytt sätt. Jag skulle ju kunna sova mer på dan om jag vore jättetrött, men det är jag inte.
Så småningom, när det inte är så spädbarnsförkylningskänsligt som det sägs vara så ska vi ut och röra på oss mer. Gå på barnvagnsbio och babysim, ta tåget till alla stormförtjusta far-och mor-föräldrar, fastrar och morbröder. Nu lullar vi på här i babybubblan och har det ganska så bra.
När vi satt i bilen på väg till förlossningen och sjöng med till bob hund "Nu är det väl liten Bob på gång... vi tycker att väntan börjar bli lååång!" var vi lite överrumplade. Jag skulle ju gå två veckor över tiden, inte föda barn nu, flera dar före beräknat. Jag hade inte ens hunnit bli riktigt nervös. Medan Nicke handlade nattgodis inne på Ica gick jag runt med mina värkar på parkeringen, hann få tre stycken. Fortfarande hade jag känslan av att det här är nog inte på riktigt, det är bara förvärkar och jag är mesig som åker in, de kommer skicka hem oss. Det var först när vi kom in i undersökningsrummet och barnmorskan sa att jag var öppen 5 cm som jag fullt insåg att nu bär det av.
Sen flöt det på i lagom takt. Jag hade ju inte gått nån profylaxandningskurs, men märkte att det funkade bra att sjunga genom värkarna, och i pausen emellan komma på vilken låt jag skulle sjunga nästa värk. Det var en bra avledning och funkade bättre för mig än lustgasen som jag inte fick ut så mycket av. I början var det fina inlevelsefulla indie-låtar, sen övergick det i allt möjligt improviserat, och när det började göra rejält ont lät det enligt Nicke riktigt illa: "ra ra ra ra ra jävla värkar jävla värkar". Det var då jag bad att få bedövning, och doktorn kom och skulle lägga, men sa "ni får föda barn i stället" för jag var fullt öppen och skulle snart börja krysta.
Sen gick det inte att sjunga mer. Värkarna ändrade karaktär när barnets huvud passerade på ett ställe som orsakade spyreflex(utan att jag spydde), men det var faktiskt skönt som kontrast till den nästan outhärdliga gnagande smärtan som varit innan. När jag sen fick börja krysta var det också nästan skönt, tills vi kämpat på ett tag och jag kände att det här går ju aldrig, hur ska det här barnet kunna komma ut, det tar ju stopp! Var ganska slut och ynklig där, och ville knappt vara med längre, men barnmorskorna peppade på, och till sist kom ögonblicket när de sa att nu är det bara en krystning kvar... och så kom han. En liten skrikande och alldeles hel och fin riktig bäbis. Våran Bob.
Första dagarna nåt slags förälskelserus, trots min mörbultade kropp (det där med att "se fram emot att få tillbaka sin kropp efter förlossningen" kan vi glömma. Jag var ju betydligt raskare och mer välmående som höggravid). Sen kommer verkligheten. Är det så här det är? Panikvakna nätter, amningsklaustrofobi. Borde jag känna mer kärlek? Borde jag njuta mer av det här i stället för att räkna de oändliga dagarna och önska mig en ettåring?
Men sen vänder också det. Jag längtar fortfarande efter ettåringen, men det här fungerar, det går lättare och lättare i takt med att vi kommer in i rutinerna. Och jag älskar mitt lilla barn, lite mindre kanske när han klockan fem på morgonen vägrar sova, ligger och snappar efter min ömma bröstvårta utan att äta, och skriker när jag tar bort bröstet, men desto mer när han nöjt ligger i min famn och tittar på världen med stora ögon, då och då med ett litet smajl som drar förbi i hans ansikte.
Han är ett kärt barn, förutom olika Bob-varianter heter han också Hacke hackspett och Lilla igel. Hackspetten utifrån hans sätt att dunka huvet mot bröstet på både pappa och mamma i sin jakt på tutte, och Igeln efter hans beteende när han väl får den. Mat är hans enda mening här i livet. Han blir ofta frustrerad och ledsen när han ätit och är mätt och det inte finns nåt mer att göra, även om han alltmer nu också har sina goa perioder då han är vaken och nöjd. Så här små bäbisar är väldigt gosiga, men inte så värst roliga. Det ska bli härligt att följa hans utveckling, få alltmer kontakt, leka och busa med honom.
Denna morgon är den första på snart 6 veckor som jag vaknar utsövd. Bob har sovit från halvtvå till elva, förutom en amningstimme vid sextiden och lite småvaknanden som bara kräver en napp i munnen för att somna om igen. Då hade han som vanligt haft en lite tuff kväll, lite magknip, och inte så glad. Det bästa att göra då är att sätta honom i bärselen och dansa till Bandit rock-radion, då blir han alltid lugn, så det har blivit rutin nu om kvällarna. Det är mycket rutin nu. På morgonen upp och amma, sen går Nicke och Bob ut på en långpromenad så att jag får lite egentid för frukost, internet och skitande. De kommer tillbaka, Nicke lagar lunch, Bob vaknar och ska ha mat igen. Efter det är det jag som tar en barnvagnspromenad medan Nicke diskar och grejar, och så en lång varm dusch för att brösten ska må gott. Sen drar Nicke oftast på pingis medan jag och Bob däckar tillsammans i tv-soffan, han brukar få sova på min mage. Så framåt kvällen inser Bob att han sovit bort hela dagen och det är dags för vakenperioden, och så blir det äta, vara go, äta, skrika, och rockradio fram tills läggdags. Nätterna är det enda som inte går riktigt på rutin, de vet man aldrig hur de blir. Men det funkar ju, det verkar onekligen stämma, det där om att man får nåt föräldrahormon som gör att man pallar sömnbrist på ett helt nytt sätt. Jag skulle ju kunna sova mer på dan om jag vore jättetrött, men det är jag inte.
Så småningom, när det inte är så spädbarnsförkylningskänsligt som det sägs vara så ska vi ut och röra på oss mer. Gå på barnvagnsbio och babysim, ta tåget till alla stormförtjusta far-och mor-föräldrar, fastrar och morbröder. Nu lullar vi på här i babybubblan och har det ganska så bra.
lördag 21 september 2013
Snigelpingvinens sensommar
Är nyss inkommen från en promenad och ett sjöbad. Snigelpingvinen har alltså ännu inte gett upp denna badsommar, men sådär jättemånga simtag blev det väl inte. Ändå väldigt skönt, solen skiner fortfarande och jag blir svettig och äcklig trots snigeltempot, och när jag då kommer förbi badplatsen är det inte mycket att tveka på. Men det är nog över snart trots allt.
När jag blev gravidledig i mitten på augusti åkte vi till stockholm ett par dar. Jag har aldrig fattat vilken badstad Stockholm faktiskt är. Först bodde vi hos en kompis i Fredhäll, och tog där både kvälls och morgondopp i Mälaren, fanns både stränder och bryggor. Sen hamnade vi i Kärrtorp, på väg ut mot Skarpnäck, och där var det bara att trava rätt in i skogen och komma till en mysig sjö som hette Söderbysjön. Jenny som vi bodde hos var en riktig långsimmare som tog med oss på guidad simtur i sjön.
Sen for vi norrut och hälsade på mamma. Blev sköna bad där med.
Helgen därpå åkte vi till Peters stuga utanför Halmstad, för goa beachpromenader.
Vi spelade golf också, det har jag aldrig gjort förut, och vad sjukt dålig jag var. Ju mer Peter försökte hjälpa till och förbättra min teknik desto sämre gick det och jag träffade knappt ens bollen. Eftersom jag aldrig haft några drömmar om att bli golfproffs behövde i alla fall besvikelsen inte bli så stor över denna oupptäckta antitalang.
Senaste tiden har jag tagit det hyfsat lugnt, landat lite i ledighetslunken, plockat härhemma, träffat lite kompisar, en och annan cykelutflykt. Så i helgen blev det lite stockholmsäventyr igen. Jag bodde nu hos Maria och Emma, och deras härliga tvillingbäbisar, och Stockholm plockade ännu fler badstadspoäng, då jag fick bada i två nya sjöar (vid en av sjöarna fanns också ett café med veganvåfflor!) Helt okej temp i vattnet, jag simmade runt och njöt, inte brukar man kunna hålla på så ända in i mitten av september? Nej denna badsäsong är nog den bästa jag haft någonsin, om det beror mest på snigelpingvintillståndet eller på det bra vädret vet jag inte.
Mysigt att hänga med ettåringar också. Jag hade inte fysiken för att sitta och leka på golvet särskilt mycket, (hur klarar folk att vara småbarnsföräldrar och gravida samtidigt?) men det räckte att säga lite hej från soffan för att få ett härligt smajl tillbaka. Ibland (eller ganska ofta) kom bröderna på att de ville ha samma sak samtidigt och då blev det lite gapande och bitabrorsan-varning, men annars var de som solstrålar.
Huvudsyftet med Stockholmshelgen var dock klassträffen med gamla gymnasieklassen. Det var jättekul! De flesta hade jag inte träffat på 15 år, men häftigt nog kändes det väldigt snabbt som samma hemtama goa gäng. Vi sågs först hemma hos en av tjejerna och drog en runda där vi alla berättade vad vi gjort sen sist, och sen gick vi ut och käkade. Det var kul att se hur vi, från en relativt gemensam utgångspunkt, dragit iväg i så olika riktningar. Det fick mig att fascinerat tänka på hur många val jag egentligen hade, och hur det kom sig att jag hamnade just här. Det känns så självklart för mig nu att leva ungefär det liv jag lever, men egentligen är det ju rätt flummigt. Ha pluggat i flera år, men välja att halvtidsknega med nåt helt annat, ha kreativa drömmar som jag inte kommer speciellt fort framåt med för att jag tycker det är mycket viktigare att t.ex. åka på badutflykt, tveklöst skaffa barn ihop med en go och fattig drull som ägnar dagarna åt att mellan pingispassen facebookchatta med pingispolarna och analysera deras spelstil och vem som för tillfället är etta i klubbens b-lag, och som nyss skrek till i soffan när tv-bilden visade rostiga kedjor, för han trodde det var en orm.
Men det känns ju bra att vara här.
Min synförmåga har varit till helvetet och tillbaks i början på veckan. Jag har sen ett par veckor en konstig suddig prick mitt i synfältet på ena ögat. När jag skulle kolla upp det på ögonklinik blev jag noggrant undersökt, fick pupillförstoringsmedel och blev lyst och de tog bilder, men sen fick jag väldigt dålig och stressad info av läkaren om vad de kommit fram till och vad som skulle hända. Jag nöjde mig med att ha förstått att det var förändringar och vätska vid gula fläcken, och att jag skulle på återbesök om ett par månader, för behandlingen bör inte göras när man är gravid. Gick förstås hem och googlade på gula fläcken-förändringar och det var riktigt ruskig läsning. En kronisk sjukdom som i sin våta form är mycket akut och aggressiv och största anledningen till svår synnedsättning hos äldre. Behandling måste ske direkt för att inte detaljseendet ska sabbas helt, och det är stor sannolikhet att man tappar förmågan att köra bil, känna igen ansikten, och läsa utan förstoringsglas. Det enda positiva var att man blir inte HELT blind, ledsyn finns alltid kvar.
Självklart fick jag panik och såg min framtid förändras. Försökte sansa mig och tänka att det är ju bara min syn. Det är ju ingen hjärntumör eller nåt annat livshotande. Det går ju att acceptera, anpassa sig och leva vidare... och kanske att mitt andra öga klarar sig några år till.
Nästa dag bad jag att få bli uppringd av en mer informativ läkare för att få lite mer koll på läget. Den här läkaren var mycket mer pedagogisk och grundlig i sin förklaring, och det var ju inte alls såna där förändringar jag hade. Jag har nån mindre vanlig (svårfunnen på google) åkomma som också ger vätska vid gula fläcken, men som nästan alltid går över av sig själv, och annars går det fint att behandla och bli helt återställd. Så bra!
Googla sjukdomar behöver inte alltid vara dåligt. Att få veta att fasansfullt sendrag i ändtarmen kallas proctalgia fugax och att det är helt ofarligt kan ju t.ex.vara skönt, det är ju inget man kanske söker läkare för i första taget även om symptomen oroar. Men oftast är det dåligt att googla sjukdomar. Jag kommer nog ändå fortsätta med det.
"Så sjysst att de äntligen fixat en egen mysig säng till mig" tänker den lyckligt ovetande Charlie. Ungefär en månad kvar nu. Hjälp.
När jag blev gravidledig i mitten på augusti åkte vi till stockholm ett par dar. Jag har aldrig fattat vilken badstad Stockholm faktiskt är. Först bodde vi hos en kompis i Fredhäll, och tog där både kvälls och morgondopp i Mälaren, fanns både stränder och bryggor. Sen hamnade vi i Kärrtorp, på väg ut mot Skarpnäck, och där var det bara att trava rätt in i skogen och komma till en mysig sjö som hette Söderbysjön. Jenny som vi bodde hos var en riktig långsimmare som tog med oss på guidad simtur i sjön.
Sen for vi norrut och hälsade på mamma. Blev sköna bad där med.
Helgen därpå åkte vi till Peters stuga utanför Halmstad, för goa beachpromenader.
Vi spelade golf också, det har jag aldrig gjort förut, och vad sjukt dålig jag var. Ju mer Peter försökte hjälpa till och förbättra min teknik desto sämre gick det och jag träffade knappt ens bollen. Eftersom jag aldrig haft några drömmar om att bli golfproffs behövde i alla fall besvikelsen inte bli så stor över denna oupptäckta antitalang.
Senaste tiden har jag tagit det hyfsat lugnt, landat lite i ledighetslunken, plockat härhemma, träffat lite kompisar, en och annan cykelutflykt. Så i helgen blev det lite stockholmsäventyr igen. Jag bodde nu hos Maria och Emma, och deras härliga tvillingbäbisar, och Stockholm plockade ännu fler badstadspoäng, då jag fick bada i två nya sjöar (vid en av sjöarna fanns också ett café med veganvåfflor!) Helt okej temp i vattnet, jag simmade runt och njöt, inte brukar man kunna hålla på så ända in i mitten av september? Nej denna badsäsong är nog den bästa jag haft någonsin, om det beror mest på snigelpingvintillståndet eller på det bra vädret vet jag inte.
Mysigt att hänga med ettåringar också. Jag hade inte fysiken för att sitta och leka på golvet särskilt mycket, (hur klarar folk att vara småbarnsföräldrar och gravida samtidigt?) men det räckte att säga lite hej från soffan för att få ett härligt smajl tillbaka. Ibland (eller ganska ofta) kom bröderna på att de ville ha samma sak samtidigt och då blev det lite gapande och bitabrorsan-varning, men annars var de som solstrålar.
Huvudsyftet med Stockholmshelgen var dock klassträffen med gamla gymnasieklassen. Det var jättekul! De flesta hade jag inte träffat på 15 år, men häftigt nog kändes det väldigt snabbt som samma hemtama goa gäng. Vi sågs först hemma hos en av tjejerna och drog en runda där vi alla berättade vad vi gjort sen sist, och sen gick vi ut och käkade. Det var kul att se hur vi, från en relativt gemensam utgångspunkt, dragit iväg i så olika riktningar. Det fick mig att fascinerat tänka på hur många val jag egentligen hade, och hur det kom sig att jag hamnade just här. Det känns så självklart för mig nu att leva ungefär det liv jag lever, men egentligen är det ju rätt flummigt. Ha pluggat i flera år, men välja att halvtidsknega med nåt helt annat, ha kreativa drömmar som jag inte kommer speciellt fort framåt med för att jag tycker det är mycket viktigare att t.ex. åka på badutflykt, tveklöst skaffa barn ihop med en go och fattig drull som ägnar dagarna åt att mellan pingispassen facebookchatta med pingispolarna och analysera deras spelstil och vem som för tillfället är etta i klubbens b-lag, och som nyss skrek till i soffan när tv-bilden visade rostiga kedjor, för han trodde det var en orm.
Men det känns ju bra att vara här.
Min synförmåga har varit till helvetet och tillbaks i början på veckan. Jag har sen ett par veckor en konstig suddig prick mitt i synfältet på ena ögat. När jag skulle kolla upp det på ögonklinik blev jag noggrant undersökt, fick pupillförstoringsmedel och blev lyst och de tog bilder, men sen fick jag väldigt dålig och stressad info av läkaren om vad de kommit fram till och vad som skulle hända. Jag nöjde mig med att ha förstått att det var förändringar och vätska vid gula fläcken, och att jag skulle på återbesök om ett par månader, för behandlingen bör inte göras när man är gravid. Gick förstås hem och googlade på gula fläcken-förändringar och det var riktigt ruskig läsning. En kronisk sjukdom som i sin våta form är mycket akut och aggressiv och största anledningen till svår synnedsättning hos äldre. Behandling måste ske direkt för att inte detaljseendet ska sabbas helt, och det är stor sannolikhet att man tappar förmågan att köra bil, känna igen ansikten, och läsa utan förstoringsglas. Det enda positiva var att man blir inte HELT blind, ledsyn finns alltid kvar.
Självklart fick jag panik och såg min framtid förändras. Försökte sansa mig och tänka att det är ju bara min syn. Det är ju ingen hjärntumör eller nåt annat livshotande. Det går ju att acceptera, anpassa sig och leva vidare... och kanske att mitt andra öga klarar sig några år till.
Nästa dag bad jag att få bli uppringd av en mer informativ läkare för att få lite mer koll på läget. Den här läkaren var mycket mer pedagogisk och grundlig i sin förklaring, och det var ju inte alls såna där förändringar jag hade. Jag har nån mindre vanlig (svårfunnen på google) åkomma som också ger vätska vid gula fläcken, men som nästan alltid går över av sig själv, och annars går det fint att behandla och bli helt återställd. Så bra!
Googla sjukdomar behöver inte alltid vara dåligt. Att få veta att fasansfullt sendrag i ändtarmen kallas proctalgia fugax och att det är helt ofarligt kan ju t.ex.vara skönt, det är ju inget man kanske söker läkare för i första taget även om symptomen oroar. Men oftast är det dåligt att googla sjukdomar. Jag kommer nog ändå fortsätta med det.
"Så sjysst att de äntligen fixat en egen mysig säng till mig" tänker den lyckligt ovetande Charlie. Ungefär en månad kvar nu. Hjälp.
onsdag 7 augusti 2013
Bad i sex sjöar
I söndags hade vi en riktig badsjögenomkörare. Detta efter att jag gått upp halvfem, cyklat in till Alingsås och jobbat ett förmiddagspass. Tågets biljettmaskin/kortläsarsystem var ur funktion, så jobbet bestod mest av att ropa i micken eller gå omkring i tåget och informera om trafikavbrott och ersättningsbussar. Sånt tycker jag är kul, informera är min starka sida som tågvärd. Improviserar nya utrop från gång till gång för att försöka uppnå det mest fulländade och avskalade informativa utropet utan missförståndsrisk, men lika fullt är det alltid nån som sitter kvar med lurar i öronen och ett frågetecken i ansiktet när man går igenom för att kolla så alla kommit av.
Väl hemma var det soligt och varmt och läge för nåt slags utflykt. Jag fick då idén om att se hur många badsjöar det går att pricka in under en cykeltur, så det körde vi på.
Först bad nr 1 i Mjörn på hemmaplan.
Sen klev vi på cyklarna och drog in mot Alingsås, cyklade längs med Gärdsken, och tog bad nr2 där på en trevlig badplats. I närheten var en hög klippa där några stöddiga killar stod och såg ut som att de snart skulle hoppa, men det var ingen som gjorde det. Vårt bad var välbehövligt svalkande och helt okej.
Väl hemma var det soligt och varmt och läge för nåt slags utflykt. Jag fick då idén om att se hur många badsjöar det går att pricka in under en cykeltur, så det körde vi på.
Först bad nr 1 i Mjörn på hemmaplan.
Sen klev vi på cyklarna och drog in mot Alingsås, cyklade längs med Gärdsken, och tog bad nr2 där på en trevlig badplats. I närheten var en hög klippa där några stöddiga killar stod och såg ut som att de snart skulle hoppa, men det var ingen som gjorde det. Vårt bad var välbehövligt svalkande och helt okej.
Fortsatt färd söderut tills vi kom förbi Lilla Färgen som vi ville ge en ny chans. Förra gången vi badade där kändes det nämligen riktigt skabbigt. Obehaglig slajmbotten, slingriga sjöväxter, folk som fiskade flugfiske mitt på badplatsen så att det var trådar att passa sig för, en massa bromsar och ofräsch lukt. Detta bad, på andra sidan av sjön, blev lite trevligare, men ändå någon småsunkig känsla. Lilla färgen kommer inte hamna högt på årets lista.
Vidare nu ett småsegt stycke längs Boråsvägen, och så ner till Klassiska Lygnareds camping och den stora vackra stranden där vid sjön Stora Färgen. Där var riktigt mycket folk. Vi fikade mackor och kakor innan vi gick ut på bryggan och hoppade i. Goa vågor och varmt i vattnet.
Och så iväg igen, längs den fina vägen mot Hemsjö, med den hisnande Edsåsbacken som höjdpunkt. Den är så brant att det sitter lutningsvarningsskyltar där. Nicke tappade sin keps mitt i backen och fick cykla tillbaka, jag som cyklat efter honom hann inte stanna och plocka upp den eftersom jag trodde det var en igelkott.
Tunga uppförsbackar ett tag, och sen glidigt nerför mot Ingared och den lilla affären. Det finns en pizzeria inne i själva affären, men idag köpte vi bara glass och badade sen i Sävelången.
När vi cyklade iväg därifrån var vi ärligt talat egentligen färdigbadade. Inte alls sådär sugna på bad nr 6. Vi behövde en liten paus och slank in på Norsesundspuben för en cola och en kaffe. Längesen vi var där nu. Ägaren var på extra glatt och socialt humör och tipsade oss om att bada i Torskabotten, så dit får vi dra nån dag. Jag ser väldigt trött ut på bilden, men så farligt var det inte. Eller kanske.
Så tog vi trots allt vårt badansvar och begav oss till den kära gamla bryggan vid Lillelången. Med sitt folktomma och stilla vatten var det en kontrast mot de livliga badplatserna tidigare under dagen. Jag tyckte det var en bra avslutning. Nicke började klaga över att det luktade lite illa, men jag tyckte det luktade gott, såpa, som att nån tvättat trasmattor där.
Dagen efter vaknade jag med nackspärr, men det berodde inte på cykling eller bad, utan på axelremsväskan jag släpar på när jag jobbar eftersom jag inte kan bära allt i bälte nu med tjockmagen. Nackspärren försvann mirakulöst när jag tog ett bad.
Allmänt har jag väl haft ett par rätt gravviga snigelsega dagar nu. Jag vet dock att jag har tur, att jag har haft en väldigt lindrig graviditet med knappt några krämpor alls. Känns lite oförtjänt, men egentligen kanske inte helt och hållet oförtjänt. Jag har haft flyt men också gett mig förutsättningar att må bra. Jag struntade i det där att jag borde gå upp i arbetstid för att få högre föräldrapenning. Jag har dissat övertidsjobb, och tagit ut alla semesterveckor jag fått. Trots att jag nu vet att det inte blir så mycket att leva på framöver känns det helt rätt. Nicke har också bidragit till att underlätta för mig såklart, med att göra typ allt hemma, men det är ju inget nytt. Visserligen har hans pingismissbruk varit värre än någonsin senaste månaderna sen han lärde känna galningen pingislinus, men det har inte stått i vägen för hemmamanssysslorna.
Han därinne i magen verkar också må bra. Nu syns det hur magen guppar runt när han kör sina gympapass, jag fascineras av det på samma sätt som jag fascineras av åskvädersblixtar, kan inte riktigt sluta titta, och blir full i skratt för att det ser så dumt ut när magen guppar. Jag får också en och annan kännbar spark under revbenen. 2 månader och 9 dagar nu tills det datum han ska vara färdig för leverans. Jag gissar på att jag kommer att gå ungefär en vecka över tiden.
Tidigt pass imorgon igen, upp och cykla. Gruvar mig lite. Sist gick det visserligen bra, men ett annat jobbpass då jag inte lyckats sova lika bra innan hade jag först magkramper så jag knappt kunde gå och sen massivt åksjukeillamående resten av tiden, så försäkringskassan, om ni läser detta, ni har gjort helt rätt som beviljat mig graviditetspenning med start nästa vecka. Får mer värk i ryggen av att jobba också, det sliter mycket att gå i tågen, och blir det situationer där det behövs lyftas nåt, dra ut en tung ramp eller nåt mer akut, så är jag hyfsat värdelös ombord.
Nu ikväll kände vi för att hitta på nåt nytt, och jag som varit grinig och gnällig här hemma hela dan behövde rastas, så vi stack iväg till en udde, klädde av oss där och gömde våra kläder, sen simmade vi c:a 500m hem till vanliga badplatsen. Det var härligt. Kändes inte så riskfullt heller, det var aldrig långt till närmaste lyxvillebrygga, ifall att man plötsligt skulle börja föda barn eller så. Jag mår så bra i kroppen av att simma. Jag mår däremot inte bra i kroppen av att sitta vid datorn och blogga halva dan och skälla på krångliga webläsaren som inte vill lägga in bilderna, men ibland är det ju kul det med.
lördag 29 juni 2013
Ouppstyrda töntar på stockholmsäventyr
(Varning för långrandig och detaljerad beskrivning med konstiga tempusbyten)
Vi var lite rastlösa och jag hade sett att det skulle bli bättre väder i Stockholm än här. Nicke satt och dreglade framför den stockholmska pingisaffärens hemsida. Kanske bara dra iväg en spontan snabbis över dan? Och eftersom det är lite jobbigt att åka så mycket tåg på samma dag, kolla runt lite så är det säkert nån kompis hemma som vill ha besök över natten. Ja, det kör vi på.
Det var inte bättre väder i Stockholm, det var helt igenmulnat, men ganska varmt i alla fall. Köpte varsitt dygnskort och letade upp pingisaffären, där Nicke nördade loss ordentligt i sin jakt på den perfekta racketstommen. Det finns olika former på handtag som känns olika i handen, och träet är sammansatt på sätt som ger olika snabbhet och andra variationer. Sen kombineras detta med olika typer av gummin som köps separat, en hel härlig nördvetenskap alltså. Den engagerade försäljaren sa när han var less på Nickes velande "NU ska jag gå bakom lagret här och ta fram stommen som ska ta ditt spel till HELT nya höjder!" och när den så fanns även i konkav handtagsvariant var det inte så mycket att snacka om, Nicke köpte den och jag köpte ett par nya Stiga-shorts. Det är det skönaste som går att ha på sig just nu, så lätta och bra, med en resår som sitter helt perfekt under gravidkulan. Och så blir ju jag och Nicke sådär töntigt matchande tillsammans också när vi har likadana shorts.
Jahapp, pingisaffären avklarad, fortfarande mulet men inte tillräckligt hungriga för käk, så vi drar väl och badar på Hässelby strand. Därnere vid tunnelbanan måste vi litat på att den andra var den som hade koll, för efter ett antal hållplatser börjar jag fundera på om vi inte åker åt fel håll, och det gjorde vi såklart, skrattade och gick av. Då var vi vid medborgarplatsen och jag kom på att det nog fanns en Myrorna nånstans där, och jag ville kolla efter mammabyxor. Hittade den faktiskt, men de hade inga mammakläder. "Det finns på större Myrorna i Ropsten" sa de i affären. Vi började nu bli för hungriga för badprojektet så drog oss bort mot Örtagården på Östermalm. Men samma linje gick ju till Ropsten, det var ju där det låg en stor Myrorna, så vi kan väl sticka och kolla in Ropsten, där har vi aldrig varit. Ropsten var fult och det var omständligt att hitta till Myrorna och där fanns inga mammakläder, och så for vi till Örtagården, "Stockholms äldsta vegetariska restaurang", för att testa nåt för mig nytt. Tyvärr var det ingen höjdare. Restaurangen är inte ens vegetarisk längre utan har en kött och fisk-disk, de vegetariska rätterna var sådär, och det fanns ingen större vegansk välvilja utan jag hade några kladdiga grytor att välja på och ordinär salladsbuffét. Tydligen var det ett bättre ställe förr, nu slår Hermans den med hästlängder. Ändå åt vi alldeles för mycket såklart, vilket jag fick lida för när vi sen försökte gå en liten fin promenad vid en kajkant. Jag måste lära mig att det inte får plats både bäbis och tre buffétportioner i min mage nuförtiden. Fick sammandragningar och hela magen var totalt stenhård.
Så var det detta med vår oplanering och spontanitet... Självklart visade det sig att vännerna vi sms:at och facebookat var ute på diverse semestrar eller av andra anledningar olämpliga att övernatta hos, men vi hade inte helt gett upp hoppet när vi slog upp datorn på ett café strax innan sista tåget hem gick (vi har inga smartphones och datorn funkar bara med el-uttag) . Nä, hade fortfarande inte fått någon positiv respons på facebook, så då var det ju bara att boka platsbiljetter till tåget. Seeeg dator, och aningens stressigt, tåget skulle gå från spår 10 om 6 minuter... Jag gick ut i förväg och lät Nicke slutföra bokningen, fick be tågvärden bromsa lite med att stänga dörrarna när Nicke kom farande, och vi hann precis på. Så rullade tåget iväg, och det kändes trots allt ganska skönt att sitta där och åka hem till katten, rätt nöjda med dagen.
"Jag har inte min plånbok", säger Nicke. "Ja ja," tänker jag, som är van vid att han yr runt i alla fickor och inte vet var han stoppat sina saker. "På allvar, jag HAR den inte!". Nu blir det lite jobbigt på allvar, och vi vet inte riktigt hur vi ska göra, och om han ens kommer få åka vidare utan sitt sj-kort med sig. Det ringer, det är från cafét där vi satt, personalen har hans plånbok. Bra det i alla fall. Men det är väl lika bra att hoppa av på Södertälje syd och ta sig tillbaks. Det går ju inga fler tåg hem sen, men det får lösa sig, vandrarhem i värsta fall.
Bänkar oss på samma café på centralen igen och kopplar in datorn. Nu börjar den lite mer desperata sovplatsjakten, och vi börjar skicka meddelanden hej vilt även till såna vi inte träffat på en massa år, men klockan är nu runt tio, och kanske inte så bra läge för spontanbesök, och en del har redan gäster, är hängiga, bortresta, eller det är bara inte läge. Situationen känns märkligt välbekant, uppenbarligen har jag varit med om detta flera gånger förr utan att lära mig att spontanitet sällan fungerar så bra som man vill.
Men så får vi facebooknapp av några snälla vänner till mig som har en soffa och en madrass över. Och samtidigt på Nickes sida poppar det upp ett mess från en bekant till Nicke om att vi kan få bra kompispris på ett centralt hotell med frukostbuffet, för hon jobbar där. Så visst ordnar det sig ändå alltid.
Vi väljer hotellet. Det blir inte så dyrt och helt värt det i nuläget. Och när vi slänger oss på sängen där känns allt jättebra.
Efter en god frukostbuffé krånglar vi oss till Naturhistoriska (eftersom Nicke som kan vägen vet att vi ska gå av vid tekniska högskolan och ta en buss därifrån) och där hänger vi runt ganska länge och tänker på att Bob kommer ha mycket att titta på när vi tar med honom hit om ett antal år. Ser på datorn att vårt favorittåg går om en timme (gamla mysiga intercitytåget som går snabbt och bra och som vi åker på utan platsbiljett) och eftersom det visar sig ligga en t-station precis vid naturhistoriska (hade aldrig behövt ta nån buss) hinner vi precis i sista sekunden checka in i spärren med våra dygnskort. Vi har medvind igen! Bra också att de öppnat ett coop igen nere under jorden där man kan köpa tågfika, baguette, vita bönor och jordgubbsjuice.
Och sen är det skönt att komma hem och få en konstig katt i knät som är sprallig och gosig på samma gång.
Vi var lite rastlösa och jag hade sett att det skulle bli bättre väder i Stockholm än här. Nicke satt och dreglade framför den stockholmska pingisaffärens hemsida. Kanske bara dra iväg en spontan snabbis över dan? Och eftersom det är lite jobbigt att åka så mycket tåg på samma dag, kolla runt lite så är det säkert nån kompis hemma som vill ha besök över natten. Ja, det kör vi på.
Det var inte bättre väder i Stockholm, det var helt igenmulnat, men ganska varmt i alla fall. Köpte varsitt dygnskort och letade upp pingisaffären, där Nicke nördade loss ordentligt i sin jakt på den perfekta racketstommen. Det finns olika former på handtag som känns olika i handen, och träet är sammansatt på sätt som ger olika snabbhet och andra variationer. Sen kombineras detta med olika typer av gummin som köps separat, en hel härlig nördvetenskap alltså. Den engagerade försäljaren sa när han var less på Nickes velande "NU ska jag gå bakom lagret här och ta fram stommen som ska ta ditt spel till HELT nya höjder!" och när den så fanns även i konkav handtagsvariant var det inte så mycket att snacka om, Nicke köpte den och jag köpte ett par nya Stiga-shorts. Det är det skönaste som går att ha på sig just nu, så lätta och bra, med en resår som sitter helt perfekt under gravidkulan. Och så blir ju jag och Nicke sådär töntigt matchande tillsammans också när vi har likadana shorts.
Jahapp, pingisaffären avklarad, fortfarande mulet men inte tillräckligt hungriga för käk, så vi drar väl och badar på Hässelby strand. Därnere vid tunnelbanan måste vi litat på att den andra var den som hade koll, för efter ett antal hållplatser börjar jag fundera på om vi inte åker åt fel håll, och det gjorde vi såklart, skrattade och gick av. Då var vi vid medborgarplatsen och jag kom på att det nog fanns en Myrorna nånstans där, och jag ville kolla efter mammabyxor. Hittade den faktiskt, men de hade inga mammakläder. "Det finns på större Myrorna i Ropsten" sa de i affären. Vi började nu bli för hungriga för badprojektet så drog oss bort mot Örtagården på Östermalm. Men samma linje gick ju till Ropsten, det var ju där det låg en stor Myrorna, så vi kan väl sticka och kolla in Ropsten, där har vi aldrig varit. Ropsten var fult och det var omständligt att hitta till Myrorna och där fanns inga mammakläder, och så for vi till Örtagården, "Stockholms äldsta vegetariska restaurang", för att testa nåt för mig nytt. Tyvärr var det ingen höjdare. Restaurangen är inte ens vegetarisk längre utan har en kött och fisk-disk, de vegetariska rätterna var sådär, och det fanns ingen större vegansk välvilja utan jag hade några kladdiga grytor att välja på och ordinär salladsbuffét. Tydligen var det ett bättre ställe förr, nu slår Hermans den med hästlängder. Ändå åt vi alldeles för mycket såklart, vilket jag fick lida för när vi sen försökte gå en liten fin promenad vid en kajkant. Jag måste lära mig att det inte får plats både bäbis och tre buffétportioner i min mage nuförtiden. Fick sammandragningar och hela magen var totalt stenhård.
Så var det detta med vår oplanering och spontanitet... Självklart visade det sig att vännerna vi sms:at och facebookat var ute på diverse semestrar eller av andra anledningar olämpliga att övernatta hos, men vi hade inte helt gett upp hoppet när vi slog upp datorn på ett café strax innan sista tåget hem gick (vi har inga smartphones och datorn funkar bara med el-uttag) . Nä, hade fortfarande inte fått någon positiv respons på facebook, så då var det ju bara att boka platsbiljetter till tåget. Seeeg dator, och aningens stressigt, tåget skulle gå från spår 10 om 6 minuter... Jag gick ut i förväg och lät Nicke slutföra bokningen, fick be tågvärden bromsa lite med att stänga dörrarna när Nicke kom farande, och vi hann precis på. Så rullade tåget iväg, och det kändes trots allt ganska skönt att sitta där och åka hem till katten, rätt nöjda med dagen.
"Jag har inte min plånbok", säger Nicke. "Ja ja," tänker jag, som är van vid att han yr runt i alla fickor och inte vet var han stoppat sina saker. "På allvar, jag HAR den inte!". Nu blir det lite jobbigt på allvar, och vi vet inte riktigt hur vi ska göra, och om han ens kommer få åka vidare utan sitt sj-kort med sig. Det ringer, det är från cafét där vi satt, personalen har hans plånbok. Bra det i alla fall. Men det är väl lika bra att hoppa av på Södertälje syd och ta sig tillbaks. Det går ju inga fler tåg hem sen, men det får lösa sig, vandrarhem i värsta fall.
Bänkar oss på samma café på centralen igen och kopplar in datorn. Nu börjar den lite mer desperata sovplatsjakten, och vi börjar skicka meddelanden hej vilt även till såna vi inte träffat på en massa år, men klockan är nu runt tio, och kanske inte så bra läge för spontanbesök, och en del har redan gäster, är hängiga, bortresta, eller det är bara inte läge. Situationen känns märkligt välbekant, uppenbarligen har jag varit med om detta flera gånger förr utan att lära mig att spontanitet sällan fungerar så bra som man vill.
Men så får vi facebooknapp av några snälla vänner till mig som har en soffa och en madrass över. Och samtidigt på Nickes sida poppar det upp ett mess från en bekant till Nicke om att vi kan få bra kompispris på ett centralt hotell med frukostbuffet, för hon jobbar där. Så visst ordnar det sig ändå alltid.
Vi väljer hotellet. Det blir inte så dyrt och helt värt det i nuläget. Och när vi slänger oss på sängen där känns allt jättebra.
Efter en god frukostbuffé krånglar vi oss till Naturhistoriska (eftersom Nicke som kan vägen vet att vi ska gå av vid tekniska högskolan och ta en buss därifrån) och där hänger vi runt ganska länge och tänker på att Bob kommer ha mycket att titta på när vi tar med honom hit om ett antal år. Ser på datorn att vårt favorittåg går om en timme (gamla mysiga intercitytåget som går snabbt och bra och som vi åker på utan platsbiljett) och eftersom det visar sig ligga en t-station precis vid naturhistoriska (hade aldrig behövt ta nån buss) hinner vi precis i sista sekunden checka in i spärren med våra dygnskort. Vi har medvind igen! Bra också att de öppnat ett coop igen nere under jorden där man kan köpa tågfika, baguette, vita bönor och jordgubbsjuice.
Och sen är det skönt att komma hem och få en konstig katt i knät som är sprallig och gosig på samma gång.
tisdag 25 juni 2013
Fotboll och utflykt
Igår undrade Nicke om jag ville med på fotbollsmatch. Efter att ha säkerställt att han inte skulle se det som att det var jag som förde otur med mig ifall Mjällby förlorade så hängde jag på. När jag hängde med förra gången förlorade de med 0-6.
Den här gången var det faktiskt roligare. Har aldrig varit på Ullevi innan (vilken det nu var här, gamla gamla ullevi eller nya gamla ullevi, jag har inte varit på nån av dem hur som helst) och det var kul att se hur det var. Mjällbyklacken var en liten liten klunga jämfört med den gigantiska blåvita massan förstås, men höll ändå bra låda med kreativa intellektuella sånger som "Göra mål göra mål göra mål göra mål ja vi ska göra mål ja vi ska göra mål" och den ännu mer catchy "tjalalalalalala tjalalalalalala wööhööööö Mjäääällby". Första halvtimmen var det riktigt kul för Mjällby ledde med 1-0 men sen började de klanta sig. Det blev lite spännande igen nåt tag i andra halvlek men slutade med förlust 2-4. Så det gick ju väldigt mycket bättre än sist jag såg dem, de kunde ju faktiskt göra lite mål. Vad kan man förvänta sig av ett lag som sponsras av minkfarmer? Osmakligt, det där med minkfarmerna, men det är skoj ibland att hänga på sin käraste och göra nåt man inte gör så ofta.
Idag var det i stället min tur att ha en idé, inte speciellt originell, men ändå bra. Vi tog tåget till Aspen, handlade matsäck på en stor bra ica, och sen tog vi en tidigare oprövad promenad runt en sjö som heter Långa Stamsjön. När vi kommit runt nästan hela fanns en stor fin badplats och vi tog en lång simtur. Och så käket efteråt. Tänk att det är så lätt ordnat att få det så jäkla bra. Bara att titta i en karta och packa ner badgrejer och köpa gott fika, och plötsligt känns det som en av de bästa stunderna i ens liv, fast man gjort något liknande så många gånger förr.
Har kommit på en bra grej nu också med mina köldkänsliga bröst som alltid jävlas, och det är några kupor i plast som jag sätter innanför bh:n efter badet, då får bröstvårtorna vara ifred som i ett varmt skönt växthus och de slutar göra ont på en gång.
Sprattlaren därinne är mycket igång nu, och magen växer, stramar och ömmar. Var hos barnmorskan igår och tog en massa blodprover, lyssnade på hjärtljud och mätte magen. Allt såg bra ut. Det känns tryggt och bra att jag numera känner så pass mycket rörelser, och ofta blir påmind om att han lever, rör sig och roar sig. Det kommer att gå fort nu. Sommaren går alltid fort, och innan den är över har min gravidledighet börjat, och då drar det verkligen ihop sig. Har en del grejer kvar att skaffa, men lågbudgetföräldraskapet går hittills strålande. Har i vår ägo två fina kompletta barnvagnar, en rejäl startbunt med kläder, leksaker, barnstol till matbordet, bärsele, vagga och ev. spjälsäng på ingång. Utlägg för detta totalt: 150 spänn. Ändå känns det förstås inte alls fel att jag nu efter fackets suveräna fight (som ledde till bra avtal kvällen innan strejken behövde brya ut) får en bättre lön. Innebär minst en tusenlapp mer i föräldrapenning, och det är ju guldvärt faktiskt. Tack SEKO!
Nu är det semester, men vi har inte mycket spikade planer. En sväng till Skåne bör det bli, och kanske Stockholm, och kanske Karlshamn. Ska till en herrgård i Säffle och titta på premiären av pappas musikaliska föreläsning om Neil young. Och mamma ska komma och hälsa på. Och så nån gång när det är varmt ska vi till Varberg och bo en natt på hotell och bada en massa i havet. Men imorgon blir det regnrusk och halvtråkig innedag.
Den här gången var det faktiskt roligare. Har aldrig varit på Ullevi innan (vilken det nu var här, gamla gamla ullevi eller nya gamla ullevi, jag har inte varit på nån av dem hur som helst) och det var kul att se hur det var. Mjällbyklacken var en liten liten klunga jämfört med den gigantiska blåvita massan förstås, men höll ändå bra låda med kreativa intellektuella sånger som "Göra mål göra mål göra mål göra mål ja vi ska göra mål ja vi ska göra mål" och den ännu mer catchy "tjalalalalalala tjalalalalalala wööhööööö Mjäääällby". Första halvtimmen var det riktigt kul för Mjällby ledde med 1-0 men sen började de klanta sig. Det blev lite spännande igen nåt tag i andra halvlek men slutade med förlust 2-4. Så det gick ju väldigt mycket bättre än sist jag såg dem, de kunde ju faktiskt göra lite mål. Vad kan man förvänta sig av ett lag som sponsras av minkfarmer? Osmakligt, det där med minkfarmerna, men det är skoj ibland att hänga på sin käraste och göra nåt man inte gör så ofta.
Idag var det i stället min tur att ha en idé, inte speciellt originell, men ändå bra. Vi tog tåget till Aspen, handlade matsäck på en stor bra ica, och sen tog vi en tidigare oprövad promenad runt en sjö som heter Långa Stamsjön. När vi kommit runt nästan hela fanns en stor fin badplats och vi tog en lång simtur. Och så käket efteråt. Tänk att det är så lätt ordnat att få det så jäkla bra. Bara att titta i en karta och packa ner badgrejer och köpa gott fika, och plötsligt känns det som en av de bästa stunderna i ens liv, fast man gjort något liknande så många gånger förr.
Har kommit på en bra grej nu också med mina köldkänsliga bröst som alltid jävlas, och det är några kupor i plast som jag sätter innanför bh:n efter badet, då får bröstvårtorna vara ifred som i ett varmt skönt växthus och de slutar göra ont på en gång.
Sprattlaren därinne är mycket igång nu, och magen växer, stramar och ömmar. Var hos barnmorskan igår och tog en massa blodprover, lyssnade på hjärtljud och mätte magen. Allt såg bra ut. Det känns tryggt och bra att jag numera känner så pass mycket rörelser, och ofta blir påmind om att han lever, rör sig och roar sig. Det kommer att gå fort nu. Sommaren går alltid fort, och innan den är över har min gravidledighet börjat, och då drar det verkligen ihop sig. Har en del grejer kvar att skaffa, men lågbudgetföräldraskapet går hittills strålande. Har i vår ägo två fina kompletta barnvagnar, en rejäl startbunt med kläder, leksaker, barnstol till matbordet, bärsele, vagga och ev. spjälsäng på ingång. Utlägg för detta totalt: 150 spänn. Ändå känns det förstås inte alls fel att jag nu efter fackets suveräna fight (som ledde till bra avtal kvällen innan strejken behövde brya ut) får en bättre lön. Innebär minst en tusenlapp mer i föräldrapenning, och det är ju guldvärt faktiskt. Tack SEKO!
Nu är det semester, men vi har inte mycket spikade planer. En sväng till Skåne bör det bli, och kanske Stockholm, och kanske Karlshamn. Ska till en herrgård i Säffle och titta på premiären av pappas musikaliska föreläsning om Neil young. Och mamma ska komma och hälsa på. Och så nån gång när det är varmt ska vi till Varberg och bo en natt på hotell och bada en massa i havet. Men imorgon blir det regnrusk och halvtråkig innedag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)